The Art of the Deal heter Trumps manifest när det gäller business. Det är titeln på hans bok om hur man gör affärer. Var aggressiv är en devis.”If people take advantage of you when you believe in something, fight them like hell”
Det är detta vi nu ser inom handelspolitiken. I USA styrs handelspolitik som mycket annat av konstitutionen. Och den är kristallklar. Detta regleras i en egen paragraf som kallas commerce clause. Denna ger kongressen (som tillsammans med senaten motsvarar riksdagen) makt “to regulate commerce with foreign nations, and among the several states, and with the Indian tribes.” Det där sista med indianstammarna påminner oss om att konstitutionen skrevs för ganska många år sedan nu.
Kongressen reglerar handel mellan delstaterna i USA och andra länder. (Inom parentes använde Kennedy och LBJ denna lag 1965 för att förbjuda diskriminering – den som diskriminerade fick helt enkelt förbud för att hantera varor som handlades mellan delstaterna).
Men hur kan då Trump själv fatta beslut om ståltullar? Jo, det finns undantag som tillkommit när USA varit i krig – bland annat skapades möjlighet under Koreakriget för presidenten att införa tullar på egen hand om landets säkerhetsintressen hotas. För en tid sedan tillsatte Trump en utredning för att undersöka om tillgången på stål kan vara ett hot mot rikets säkerhet. Och se det kan det, om man frågar Trumps egen administration som gjort utredningen, för om man inte har stål kan man inte bygga vapen och hangarfartyg. Då kan man till exempel inte skydda sina allierade. Därför spelar NATO-ländernas utgifter till försvaret, som Trump ofta tagit upp, in i bilden.
Det är här Trumps koppling tilll militären och militära utgifter kommer in. USA måste ha stål för att bygga vapen. Och USA betalar mycket mer till militären än andra NATO-länder. Dessa NATO-länder exporterar samtidigt stål till USA, som får svårt att upprätthålla produktion av vapen eftersom den egna kapaciteten eroderas genom importkonkurrens.
Ett sätt att se utspelet är att detta är ett aggressivt sätt att få NATO-länder att öppna plånboken och tvinga fram nya förhandlingar om handelsavtal. En tillämpning av Trumps Art of the Deal, med andra ord. Det är nog detta snarare än kunskaper om handelns betydelse för jobben som driver Trump. I så fall siktar han på att detta leder till rörelser i positionen hos sina förhandlingpartners (andra länder), men är troligen beredd att gå mycket långt för att nå just det målet.
Frågan är vilket mandat som finns när det gäller andra produkter. Skrivningarna kring undantaget till commerce clause är luddiga för vad som är ett hot mot säkerhet är inte tydligt. Men det är inte självklart lika enkelt för presidenten att agera kring vad som helst inom handelspolitiken. Så det kan finnas en gräns genom kongressens grundläggande mandat i handelsfrågor. Kan import av vodka, tandborstar och möbler hota säkerheten? well..
Frågan är också hur fri Trump är att bara ignorera eventuella beslut i WTO. Detta är ju den stora bakomliggande oron – att USA bara struntar i beslut inom WTO och att hela handelsordningen gungar.
Den strategi som Trump nu anträder är en version av det som inom handelsteori kallas för importsubstitution. Det testades utförligt på 70-talet av en rad nationer i det som kallades andra och tredje världen och ledde till att de blev mycket fattigare.
